Vitt på vitt: Om filmfestivalens okulörta undertexter

År 2007 var mitt första på Stockholms internationella filmfestival. Det var också det året Park Chan-Wooks lättsmälta men vackra och undebart betitlade “I’m a Cyborg, but that’s OK” visades. Det är, scenografiskt, en väldigt ljus film, och eftersom den utspelas på ett mentalsjukhus är det väldigt mycket som går i vitt. Vitt som bakgrund till vit text är ingen bra kombination. Det borde vara mer uppenbart än det verkar vara.

Det finns förstås en risk att jag är känslig, att min syn inte är optimal för de förhållanden Stockholms filmfestival ger oss, för det här är ingen kritik jag hört från andra håll och kanske är det en förklaring till varför problemet kvarstår. Eller att det syns fint så länge man sitter tillräckligt nära eller i rätt vinkel. Jag medger alla dessa möjligheter.

Hur det än är, förstår jag inte varför just Stockholms filmfestival envisas med det här. Jag kan väldigt lite om tekniken bakom undertexthantering men det känns som om en starkare svart kontur runt de vita bokstäverna eller någon slags genomskinlig grå bakgrund, såsom är så vanligt annars, borde vara en simpel sak att fixa till.

Det visade sig inte vara något större problem just i fallet “Cyborg”, det gick fint att hänga med ändå. Dialogen är sparsmakad och filmens visuella berättande är tillräckligt tydligt. Tyvärr är det sällan fallet annars och såväl årets Park Chan-wook, häftiga vampyrrullen “Thirst”, som koreanska skräckisen “Yoga” var bitvis knepig att hänga med i på grund av det här.